saijo

Jag har suttit hemma nu i tre dagar (inne på tredje dagen). Blev sjuk i måndags, det kändes verkligen inte bra att bara skippa skolan sådär. Varför känns det som om man är värsta smitaren bara för att man känner sig mindre sjuk?
Och när man väl inser att man verkligen är sjuk så tycker man så synd om sig själv att allt är tragiskt.
I förrgår började det verkligen gå utför, jag kände mig hyfsat bra på morgonen men natten var ett helvete.
Och när jag vaknade igår kände jag mig ganska bra (med tanke på att jag knappt hade sovit någonting på hela natten), men jag kände att febern fortfarande fanns där.
Under dagen blev det bara värre och jag mådde verkligen skit, men jag fick besök och sällskap av min pojkvän och vi gick ner för att investera i panodil och glass.

Och efter det så blev allt lite bättre, jag kurerade mig med panodil för att få ner febern, åt lite glass för att få lite mer engergi och så blev min natt mycket bättre.
Men när jag vaknade i morse så kände jag ändå att jag inte var tillräckligt frisk för att sitta i skolan och fila guld hela dagen.
Jag kan tänka ordentligt idag, min hjärna känns inte lika trög längre, min kropp har inte ont överallt och jag har faktiskt fått fart på två skolarbeten (ett klarade jag av igår, EN fråga xD)

Jag har även fått uppsägning av lägenheten klar för mig. Vi måste säga upp lägenheten i Mars (tre månaders uppsägningstid) och vi ska betala juni ut. Vi får alltså ha lägenheten fram till 30 juni.
Men då började jag tänka på mitt jobb, om jag inte får något klartecken från sommarjobbet så kan jag jobba kvar i Mjölby fram till den 30 (det är ju alltid något, men sen måste jag flytta tillbaka till mamma och pappa)

Efter det blir jag arbetslös - arbetslös. Ordet känns så långt borta eftersom jag är så inne i "Jag har ju arbetslivserfarenhet, jag kan ta vilket kassajobb som helst".
Och jag tänker INTE bli arbestlös, inte en chans.